hannalilla

Vad gör man när hela en inre är fyllt av lessna känslor och hopplöshet. Bröstsmärtan är inte lika intensiv längre, så det är skönt. Jag är inte rädd för smärtan i sig, det är hopplösheten och känslan av att det aldrig tar slut som är det tunga att bära. Har fortfarande inte haft en bra vecka där jag känner att hälsan stabiliserar sig det där sista så att jag kan känna mig hyffsat frisk. Varje vecka är det någoting nytt eller gammalt som blossar upp igen.

I augusti när jag åkte in på sjukhuset så var jag så trött och dålig, jag var 90% dålig hela tiden, dygnet runt. Bra dagar fanns knappt. Nu mår jag ca 60% bra, har bra dagar några dagar i veckan är inte alls lika trött, har knappt några utslag, ögonen är bra. Men jag har fortfarande inte gått över tröskeln till att känna mig stabil i min hälsa, har fortfarande massa diffusa besvär som gör att jag inte orkar fullt ut. Det är självklart skillnad på att vara jätte sjuk och ha något allvarligt, så jag är jätte glad att jag det inte var något med min bröstsmärta. MEN läkarna inser oftast inte hur mycket min hälsa påverkar att jag inte kan leva mitt liv. Den ryggsäcken får man bära själv. Det hjälper inte alltid att tänka possitiva tankar och försöka vara hoppful. Så vad gör man, försöker få dagen att gå och hoppas på en bättre dag nästa dag? 

Vi ska gå på bio ikväll och se bröllopsfotografen. Hoppas att den är bra, skratt sägs vara förlösande.